du tillhör inte mig
Ett regnigt och rått göteborg. Surrealistiskt att vara här - tog en lång promenade runt stan och fattar ingenting. Jag hör inte ihop med det här längre, jag har kommit någon vart. Det känns skönt. Samtidigt gör allt så fruktansvärt ont, allt är förknippat med nått, nån. Jag försöker utsätta mig för de platser som ligger närmast hjärtat och närmast smärtgränsen, för att på något sätt komma vidare. Tror inte det hjälper, men kanske ger mig lite inspiration - eller rättare sagt har redan gett mig inspiration. Jag ser mig hela tiden om efter ett välbekant ansikte. Jag vill bli bitter, bitter som in i helvete, för att skriva på mitt och elins bittra manus. "Man kan göra en film av det här". Fan, vad den här staden är ombytlig. Gammalt faller bort och nytt tar med storm steg över. Göteborg i oktober - den ultimata depressionen.
