shoubo

Den tjocka dimman har legat över oss i nästan två dygn nu. Mina gamla sömnproblem från barndomen är tillbaka, skillnaden är att jag nu vet varför. Det handlar om något jag alltid saknat, och det handlar faktiskt inte om dig. Min hjärna är på högvarv just nu, det finns så mycket och fundera på här i livet och vilket man inte kan i sömnen. Imorse drömde jag en mardröm och vaknade kallsvettig för första gången på kanske 10 år. Jag var tvungen att ligga kvar i sängen och drömma klart drömmen i vaket tillstånd. När jag legat där i runt en halvtimma var problematiken löst och hade jag totalt glömt bort vad allt handlade om. Vilken märklig känsla. Jag vet inte, jag känner bara klyschor för tillfället. Efter regn kommer solsken, shit happens, life goes on och när man har förlorat något stort, får man tillbaka något mycket större. Listan skulle kunna fortsätta i en hel evighet, men jag vill gärna gömma den nånstans säkert. Jag hatar att jag är min egna lilla psykolog som analyserar mig själv i tredje person. Man får en känsla av utanförskap och en overklighet. Jag hatar också nedvärderare som klappar mig på huvudet och nyper mig i kinderna. Är det 2000-talets gentlemannaskap? Jag fattar inte varför vissa har ett behov av behandla mig som underlägsen. Det är nästintill perverst.